Nog känns det att jobbet har dragit igång! Veckan som gick tillbringade jag i Jönköping på mässa. Nästa vecka står det Helsingfors och dagar fyllda med möten på agendan.

I fredags var det dags för Diggiloo i den vackra parken vid Ulriksdals slott! Verkligen en bra show och vi blev positvt överraskade av innehållet och artisternas proffsighet!
I går var det middag med gäster här hemma och vi hade tur med vädret så kvällen kunde delvis tillbringas ute.
Hundarna får endast promenader just nu och ser lite uttråkade ut!

Läste några tänkvärda ord som skall få bli mitt rättesnöre framåt!
"Om du inte vet vad du ska göra i en viss situation, så gör ingenting.
Då har du i varje fall inte gjort fel."


På agilitylistan är det två olika ämnen som diskuteras just nu.
Det ena är "vad är agilityn på väg"?
Några inlägg:
1)
-Jag håller helt med dig om att man på något sätt på sikt måste separera de
elitsatsande från motionsagilityn. Det ligger ju lite i sakens natur att det i
en tävlingsform finns folk som vill vinna och bli bäst och vill man inte vara
med på den utvecklingen måste man ju hitta ett annat sätt att njuta av sitt
intresse. Det finns ju Korp-fotboll och Korp-bowling. Kanske det är dags att
dra igång Korp-agility.-

2)
-Jag lever i den gamla föreställningen att agility är en rolig sport för
alla hundar och alla människor. Mer och mer tvingas jag dock inse att så
inte är verkligheten! Många och starka krafter jobbar för att till varje
pris utveckla sporten och dra den till elitnivå. Vi vanliga hundägare göre
oss icke besvär längre! ”Allt måste utvecklas framåt, även agility!!!” var
det någon som skrev i ett inlägg. Men jag ställer ändå frågan: måste det
vara så? Varför kan man inte ha både ”elit-agility” och ”vanlig agility”?

När jag började med agility 1992 fanns det en salig blandning av raser som
i stort representerade vilka aktiva raser folk hade hemma. Det var många
blandraser, golden retrievers, bearded collies, collies, dalmatiner,
springer spaniel och welsh springer spaniel. Dessa raser är i stort sett
utrotade inom agilityn idag. Då fanns det bara ett fåtal border collies
eftersom det inte var en vanlig sällskapshund utan användes mest i arbete
på gårdar och inte ens såldes till vanliga ”svenssons”. Bland småhundarna
var det väldigt vanligt med små terriers som cairnterrier, westies och
borderterrier samt cavalierer, schnauzrar, cocker spaniels och ett fåtal
shelties.

Idag domineras largeklassen helt av border collie, och medium och small av
sheltie. Det är ingen slump. Dessa raser är helt överlägsna i, och som
skapta för, agility. Jag känner minst femtio personer som var aktiva på
90-talet med ”sin” ras men som har bytt till border collie eller sheltie.
Det är inget konstigt med det, för om man är tävlingsmänniska vill man ha
det bästa som går att få tag i för att komma långt inom sin sport. (Det
konstiga är hur man VILL byta bort ”sin” ras? Var det fel val från början,
eller?) Ja, jag vet att jag här kommer att få kommentarer av folk med rosa
glasögon som hävdar att andra raser är minst lika bra som border collie,
och visst, det kan stämma för vissa enskilda individer, men inte för en
hel ras! Face the truth! Det senaste är att modifiera raser för att passa
i andra klasser såsom border collies och mini-aussies i medium och
shelties i small. En naturlig utveckling för att uppnå så stora framgångar
som möjligt.

Liknar denna utveckling något annat? Ja, för hur många raser förutom
engelskt fullblod tävlar galopp? Hur många raser utom halvblod tävlar
trav? (Jo, i olika rasklasser). Hur många förutom border collie tävlar
lydnad? Sök? Spår? Vilka raser slås inte ut inom dragsporten? Finns det
några ”draghundar” kvar bland alla stående fågelhundar? Hur tråkigt är det
inte att titta på en häst- eller hundsport där alla individer ser likadana
ut och presterar lika? Denna utveckling gör, för att uttrycka mig i Anders
Bergqvists ord, att tjusningen för sporten falnar, tycker jag!

AgIF:s övergripande syfte är att i alla sammanhang verka för att agility
betraktas som en idrott och på sikt kommer in i Riksidrottsförbundet.

Enligt min tolkning kommer det att innebära ”elitisering” av sporten.
Utvecklingen kommer att ta fart mot tekniska och elektroniska hjälpmedel,
kameror, extradomare, dyrare startavgifter, tävlingslicenser, snabbare och
snabbare tidsgränser, svårare och svårare banor, mer och mer utarmning av
raser...... Flera personer har i olika inlägg jämför agilityn med
ishockey, fotboll, tennis och fäktning. Den dagen sporten blir
elitstämplad i Riksidrottsförbundet kommer jag (som inte vill byta ras)
tvingas sluta tävla agility för att det inte kommer att vara roligt längre
utan dödligt allvar, och det kommer att vara den sorgligaste dagen i mitt
liv!!!

Kan man då göra något åt situationen, eller är vi slavar under
”utvecklingen”? Mitt förslag är att separera ”elit-agilityn” från den
”vanliga agilityn”. Låt agilityn bli en elitsport i Riksidrottsförbundet.
Låt SM, mästerskap, landslag och landskamper ligga på den nivån. Låt de
allra bästa ekipagen tävla med alla tänkbara tekniska hjälpmedel, bästa
underlagen (blir det en inomhussport, kanske?), bästa domarna, främsta
titlarna, tävlingslicenser, största apparaten och en ekonomi som inte går
av för hackor. Låt samtidigt den ”vanliga agilityn” förbli under SKK:s och
SBK:s tak, med kurser, klubbmästerskap, officiella och inofficiella
tävlingar för alla människor och alla raser, väl förankrat på lokala
klubbar. Vi klarar oss med ojämna appellplaner, vanliga mänskliga domare
och manuell tidtagning! SKK-championaten stannar givetvis på denna nivå.
Sedan är det bara att välja: ”elit-agility” eller ”vanlig agility”! Har
man väl blivit ”proffs” och fått licens för att utöva elit-agility inom
Riksidrottsförbundet behöver man ju inte utsätta sig för alla ”orättvisor”
som utspelar sig på det lilla planet inom SBK och konkurrensen från
proffsekipagen, och schismerna, uteblir därmed. Alla raser får åter en
chans.

AgIF har även en målsättning är att ta tillvara agilitysportens intressen,
samt att verka för en sund vidareutveckling och tillväxt inom svensk
agility. Gäller det även våra intressen, vi som vill ha kvar agilityn på
en ”lagom” nivå? Och vi är MÅNGA.... (Men de flesta är naturligtvis inte
med på agilitylistan och gör inte sina röster hörda). Hundratals människor
går agilitykurser med sina sällskapshundar, men har sedan ingenstans att
ta vägen och vidareutveckla sig eftersom steget till att börja tävla på
våra proffsiga tävlingar blir större och större. Dessutom har man inte en
chans med en vanlig hund. Eller räknas inte vi, som inte har samma höga
målsättning som andra agilityutövare, höra till ”agilitysporten” rent av?-

Vad tycker ni? Är det så här?
Jag vet vad jag tycker men är lite nyfiken på era åsikter!

Två glada pumisar!